Vädret gör mig låg / Niki

Regnet hänger i luften, molnen ligger så lågt att jag inte ser hela toppen på Haglunds Pinne på medborgarplatsen. Jag tror att om jag tar bussen till jobbet idag så kommner det att kännas som om vi hänger mellan himmel och jord när vi åker över Västerbron. Det är en märklig känsla. Men jag tar inte bussen idag. Jag är ledig. Och tur är väl det, för det här äckelvädret får mina leder att värka infernaliskt. Det enda bra är att pollen och annat allergogent nu ligger utmed gatan, så jag slipper andas in det.

Vi är i början av mars och har aprilväder. I Norrtälje lyste hundratals tussilago upp söderslänten utanför Willys. Ytterligare 5 mil norrut var det snö och in till vår stuga rena vintervägen. 15 cm snö över hela ängen, en dec på taket.  Isch.

Jag och min glappande käft / Niki

Jag besökte Huddinge idag. Det går fortare för mig att ta pendeln dit än att ta mig in till City för att handla i Gallerian. (Här på Söder har vi inte mycket att skryta med i butiksväg – Ringen bara och hur kul är det?)

Mitt på torget gick en liten flicka och försökte sparka och hoppa på dom väldigt tama duvorna som snappade åt sig smulor vid korvmojjen. När duvorna hela tiden lyckades komma undan hennes elaka fötter gav hon sig i stället på sin bror. Hon tog sats och knuffade honom med sån kraft att han föll handlöst. Storebror gallskrek och undrade vad hon höll på med. Flickan började gråta teatraliskt. Pojken kved och hans händer var blodiga av skrubbsåren, han sa att det VISST var med flit och att hon ALLTID var elak mot honom. Mamman tog genast flickan i försvar och sa att hon inte menat något illa, att det var en olyckshändelse. flickan log skenheligt och kramade fjantigt mammans ben.

Kunde jag hålla käften? Nä då. Jag gick fram till mamman och sa att jag sett det hela. Berättade hur flickan uppfört sig mot fåglarna och hur hon verkligen tagit sats för att knuffa storebror. Mamman blängde på mig och sa att jag skulle sköta mitt och lämna henne i fred. Gick jag därifrån då? Nä då. Jag sa att om hon inte kunde vara objektiv gentemot sina barn, om hon inte hade uppsikt över dom utan alltid  i stället tog sin elaka lilla dotter i försvar så behövdes jag som försvarare för pojken. Just som mamman hötte med ett pekfinger åt mig och tog ett steg mot mig lade sig korvförsäljaren i samtalet. Han sa att även han sett hur flickan uppfört sig och att jag hade rätt i allt. Håll ögonen på den där flickan, sa han, hon är varken snäll eller ärlig och behöver nog hållas kort om hon inte ska växa upp till en pest för sin omgivning. Han sa sånt jag tänkte och jag är glad över att jag slapp säga det själv. Jag AVSKYR när man har så dålig koll på sina ungar så man väljer att inte se hur det ligger till.

Innan jag gick kramade pojken om mig och jag kände att mitt utbrott, trots mammans hatfyllda blickar, inte varit i onödan.