Jag besökte Huddinge idag. Det går fortare för mig att ta pendeln dit än att ta mig in till City för att handla i Gallerian. (Här på Söder har vi inte mycket att skryta med i butiksväg – Ringen bara och hur kul är det?)
Mitt på torget gick en liten flicka och försökte sparka och hoppa på dom väldigt tama duvorna som snappade åt sig smulor vid korvmojjen. När duvorna hela tiden lyckades komma undan hennes elaka fötter gav hon sig i stället på sin bror. Hon tog sats och knuffade honom med sån kraft att han föll handlöst. Storebror gallskrek och undrade vad hon höll på med. Flickan började gråta teatraliskt. Pojken kved och hans händer var blodiga av skrubbsåren, han sa att det VISST var med flit och att hon ALLTID var elak mot honom. Mamman tog genast flickan i försvar och sa att hon inte menat något illa, att det var en olyckshändelse. flickan log skenheligt och kramade fjantigt mammans ben.
Kunde jag hålla käften? Nä då. Jag gick fram till mamman och sa att jag sett det hela. Berättade hur flickan uppfört sig mot fåglarna och hur hon verkligen tagit sats för att knuffa storebror. Mamman blängde på mig och sa att jag skulle sköta mitt och lämna henne i fred. Gick jag därifrån då? Nä då. Jag sa att om hon inte kunde vara objektiv gentemot sina barn, om hon inte hade uppsikt över dom utan alltid i stället tog sin elaka lilla dotter i försvar så behövdes jag som försvarare för pojken. Just som mamman hötte med ett pekfinger åt mig och tog ett steg mot mig lade sig korvförsäljaren i samtalet. Han sa att även han sett hur flickan uppfört sig och att jag hade rätt i allt. Håll ögonen på den där flickan, sa han, hon är varken snäll eller ärlig och behöver nog hållas kort om hon inte ska växa upp till en pest för sin omgivning. Han sa sånt jag tänkte och jag är glad över att jag slapp säga det själv. Jag AVSKYR när man har så dålig koll på sina ungar så man väljer att inte se hur det ligger till.
Innan jag gick kramade pojken om mig och jag kände att mitt utbrott, trots mammans hatfyllda blickar, inte varit i onödan.
mars 3, 2008 kl 5:49 e m
Hmm, tur att korvgubben kom till undsättning och tur för grabben att DU var där! Sköt nu om dig & ha det gott go’a bloggvän! Många varma a-kramisar
mars 3, 2008 kl 7:19 e m
Tur för mig att han lade sig i!! Ibland önskar jag att jag bara kunde hålla käft och traska vidare, men jag blev så förbannad på flickans uppförande och tyckte så synd om pojken. När mamman uppenbarligen (och tydligen vanemässigt) tog parti för sin dotter då var jag TVUNGEN att dra på mig stålmusdräkten och säga ifrån. Ångrar mig inte ett dugg (den här gången). Tror jag ska ta en sväng ut till förorten snart igen och ge korvgubben en blomma!
mars 3, 2008 kl 8:54 e m
Så bra att det finns mod och ärlighet hos människor som du. Kanske fick hon ändå sig en tankeställare och ser vad som egentligen händer med lite objektiva ögon i framtiden. Kan man ju verkligen hoppas! Jag tycker att du gjorde helt rätt och bra att även korvgubben sade ifrån där.
Spännande att du målar! Jag blir så nyfiken och hoppas få se det sen när du har utställning. Lycka till med dina alster!
Kram:)
mars 3, 2008 kl 9:47 e m
Sicken tur att du fanns där och hoppas att mamman fick sig någonting att tänka på..
Tack också för kramen hos mig.. blev glad *Kramar om*
april 7, 2008 kl 12:54 e m
Heja, civilkurage behövs. Min dotter gjorde något liknande när en utländs mamma tog så hårt i sitt lilla barn som satt i en vagn.
Flickan gallskrek och jag såg dotter stega över gatan och riktigt vad hon sa vet jag inte. Men mamman svor en ramsa åt henne och då hotade dottern med anmälan för barnmisshandel. Behöver jag säga att mamman tog vagnen och försvann snabbt.
Bra handlat!
Kram